Ishockey Nästan 45 minuter. Så länge fick publiken vänta på att bli inbjudna till den premiärfest som LHC hade tänkt skapa.

Det var nog inte många som hade festkänsla när Brynäs slog in 1-3 knappt tre minuter in i den sista perioden.

Jag hade då räknat ut LHC, många i publiken hade säkert gjort likadant och några kanske till och med gav upp och gick hem.

Synd i så fall för resten av matchen blev ett party för hemmafansen och att vända på det sätt som spelarna gjorde imponerar, verkligen.

Extra skönt att se en back, på offensiv utflykt, bli matchhjälte. Hampus Larssons 4-3 var av hög klass. Det bästa av allt var hans lilla petning förbi en framstörtande Brynässpelare som gav honom det friläge han sen lyckades förvalta.

Det var hockeygodis och ett bevis på känsla.  

Det som ändå förstörde min fest lite grann var det fåniga slagsmålet mellan Adam Ginning och Joachim Rohdin i andra perioden.

Jag tycker det är så larvigt.

Inte minst är det beklämmande att publiken jublar och spelarna slår sina klubbor i isen för att hylla spektaklet äntligen är över.

För mig handlar inte idrott om att slåss. Om det inte är en kampsport där det liksom är hela idén.

I hockey är det inte det. I alla fall inte för mig. Jag tycker istället att spelarna ska straffas. Hårt.

Med avstängning flera matcher.

Man får inte glömma bort att spelarna är stora förebilder för barn och ungdomar och att hockey går inte ut på att klappa på sin motståndare. Det är inte ens en del av spelet om ni frågar mig. 

Till sist; musikvalet? "Eloise", med Arvingarna minst två gånger? Och så "Bra vibrationer" med Kikki Danielsson?

Det känns inte helt 2019.